tisdag 4 maj 2010

Moderaterna måste släppa loss FP och C!

Niklas Ekdal har idag skrivit en mycket intressant artikel på DN Debatt (ständigt denna sida, av mina utgångspunkter att döma kan man tro att den är det enda jag läser). Han går hårt mot blockpolitiken och menar denna inte utgör svaret på de problem som svenska folket ser.

Som stöd för sin tes anför han att blockpolitiken 1) har gjort så att de sociala klyftorna har ökat, 2) lett till en politisk retorik som inte återspeglar den förda politiken, 3) öppnat för SD:s intåg i riksdagen och 4) lett till att de stora politiska frågorna inte besvaras. Även om dessa fyra aspekter – som egentligen väver in i varandra – har poänger, så missar Ekdal poängen lite. Åtminstone är han inte helt tydlig. Problemet är inte att partierna samlas i två block, problemet är att partierna debatterar som två.

Blockpolitiken som retorik
Problemet med utvecklingen i svensk politik är framför allt att vi har fått ett system där sju politiska partier låtsas att de utgör två alternativ. I riksdagen måste partierna naturligtvis samarbeta eftersom de aldrig får egen majoritet, men väljarna behöver få se att det är fråga om sju olika organisationer med delvis olika utgångspunkter.



Ta exempelvis Alliansens jobbpolitik. Den har framför allt grundats på att det ska vara lönsamt att jobba och olönsamt med bidrag. Problemet är att det andra ledet i denna politik, synen på bidragen, i stort grundar sig på en moderat idé. Redan inför valet 2002 talade moderaterna om att kostnaderna för sjukförsäkringen hade ökat lavinartat och att en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden. Svaret enligt M var att spara i offentliga finanser genom att sänka bidragsutbetalningarna och sänka skatterna. Alla borgerliga partier häll dock inte med, folkpartiet t.ex. gav inga siffror på arbetslösheten i sitt valmanifest och talade framför allt om sänkta arbetsgivaravgifter och åtgärder för att underlätta företagande. En kvalificerad gissning är att även centerpartiet hade en sådan mer progressiv politisk vision där plånboksfrågorna tog mindre plats.

Inför valet 2006 såg det i och för sig lite annorlunda ut - alliansen hade ju bildats. Men skillnaderna inom alliansen kvarstod under ytan. I sitt valmanifestet presenterade Reinfeldt visionen att det ska löna sig att arbeta genom att sänka skatterna (vilket man också enades om i alliansen) och att utanförskapet även skulle brytas med sänkta ersättningar. Bland annat ville moderaterna sänka sjukförsäkringen till 70%, a-kassan till 65% och föräldraförsäkringen till 75%. Liksom tidigare var dock mittenpartierna i alliansen inne på en annan linje och C och FP ville behålla 80% i de allmänna försäkringarna och istället satsa på politik för ökad efterfrågan av arbetskraft.

Poängen här är att Alliansen har, som en följd av att moderaterna är det största partiet i koalitionen, enats om en jobbpolitik som mer eller mindre motsvarar moderaternas. Detta kanske inte är något problem rent koalitionsmässigt eftersom M är det största partiet i alliansen, men det problematiska för de mer socialliberala partierna i samarbetet är att dessa mer eller mindre måste välja retorik. Antingen får de stå fast vid sin egen politiska vision och samtidigt blotta en klyfta i alliansen, eller så får de hålla sig till regeringens (moderaternas) politik och visa att det finns ett regeringsalternativ.


Detta senare är vad som har hänt, men det leder fel. Precis som Ekdal pekar på i sin artikel rör vi oss från ett politiskt system med sju partier i tre ”block” till ett politiskt system med två alternativ, punkt. I praktiken har kanske de två blocken rört sig mot varandra, det är ju i mitten svensk politik ligger och där den stora merparten väljare finns. Men eftersom man i en debatt måste tydliggöra skillnaderna så låter det på de två blocken som att de finns en avgrund mellan dem. Socialism eller moderat konservatism.

Denna polariserade retorik är också det som jagar iväg väljarna från de två blocken. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen, feministiskt initiativ har bildats och piratpartiet gjorde succé i europaparlamentsvalet. Till skillnad mot vad några tror så tror jag att inte att detta beror på att alliansen eller de rödgröna inte har tagit dessa partiers frågor på tillräckligt stort allvar. Flykten till dessa tre partier beror snarare på att väljarna inte ser ett mittenalternativ i svensk politik. Även om de rödgröna och alliansen mer eller mindre har kastat ankar i mitten av den politiska skalan, så låter det inte som det när man lyssnar på debatten dem emellan. När mittenalternativet verkar ha försvunnit i dimman så flyr väljarna till ”intressanta” andra partier.

Vad borde man göra?
Jag tror att om alliansen på allvar ska ha möjlighet att bli återvalda så måste man ändra på sin retorik och även delar av sin politik. Precis som jag har berört tidigare så har moderaterna tagit för mycket plats i alliansen. Det är på ett sätt i sin ordning eftersom moderaterna är det största partiet i regeringen, men det är också det mest konservativa av dem. Om inte centern och folkpartiet höjer sina röster och tydliggör för väljarna att det finns socialliberala krafter i alliansen, så kommer mittenväljarna istället välja det block som i retoriken ligger närmast mitten.

Och nu när de rödgröna accepterar skattesänkningarna (dvs behåller lönsamheten att arbeta) men vill höja ersättningarna i socialförsäkringarna, ja då låter det inte bara som att man har mittenpolitik, man låter som folkpartister. Upp till bevis, alliansen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar